Dyrbar lektid

Tja! Jag skiter i snubben på t-banan, vi tar det en annan gång. Jag är nämligen uppe själv. Och när jag är det så tänker jag en massa, och då kan jag ju kanske skriva det här likväl.
Jag tänker mest på skolan. Jävligt roligt har jag, och det är sjukt inspirerande. En skön talande grej hände faktiskt ikväll när jag och Rosanna spelade in. Eller ja, jag spelade in.
Jag spelade in riffet, tragglade mig fram och tog omtagning på omtagning, och sen knackar det på dörren. Jag öppnar, och utanför dörren står en parallelklasskamrat till mig.
-Tja, du jag måste fråga, vad är det för låt du sitter och lirar på?
-Nej, det är en låt till songwritingprojektet vi har bara.
-Aha, en egen låt alltså? Jag tyckte det lät som Skid Row. Kände igen det och var tvungen att komma över och fråga!

Inte så jävla coolt kanske. Men på nåt vis känns det synonymt med den här skolan. Otrolig gemenskap och kärlek till musik.

Hur som helst så tycker jag det är intressant med inställning. Nu är det här bara en teori än så länge, men hur som helst.
Mina favoritlektioner just nu tror jag absolut är songwritingen med Per Alderheim och produktionslektionerna med Tony Malm (ja ni kan googla om ni vill). Båda två jobbar i branchen på hög nationell standard. Även högre eventuellt. Lektionerna handlar mycket om att producera och skriva popmusik. Alltså, modern pop. Radiomusik. Jag jublar ju, men det känns inte som att det är en genomgående uppfattning. På något vis så får det en väldigt ful stämpel. Att lära oss att frångå den musik som ligger oss närmast om hjärtat för att "sälja ut" och skriva hits. Visst, jag fattar väl hur man kan se det så, men kom igen! Det är här teorin i det hela ligger. Jag har inte frågat vad folk tycker, jag uppfattar bara stämningen lite så. Men om det stämmer så tycker jag det är mycket konstigt.
Jag menar, det här är ju en seriös yrkesutbildning. Jag betalar inte 140 000 för att mysa runt och bara harva med den musik jag redan skrivit i flera år. Jag ser ju det här som en möjlighet till att komma ut i yrkeslivet. Det här är ju som vilken utbildning som helst som jag kunde ha gått. Alla andra borde ju ha liknande uppfattning tycker jag. Det är ju det här musikindustrin handlar om idag. Det handlar om hits, och det är jävligt smalt. Men det är ju inte någon direkt överraskning... Så varför klagas det (om det nu gör det)?
Hur skulle det vara på till exempel Handels:

-Vafan, varför ska han gå igenom bokslutskalkylerna IGEN? Och vad är grejen med alla räkenskaper vecka ut och vecka in?
-Jag vet! Fattar han inte att vi kom hit för att få lära oss att se viktiga ut med portfölj på flygplatsen?

Eller läkarhögskolan:

-Bypassgenomgång för 7e veckan i rad?! När ska vi gå igenom Bamseplåstren med fräcka mönster och lära oss att sno barnens klubbor utan att kommunen märker det?... Värdelöst.

Nej som sagt. Sitta och plinka och bara leka musik, det behöver man väl ingen svindyr utbildning för att göra? Man kan googla om det är någon sak här och där som man vill veta. Visst, hårdrocken ligger mig väl närmast om hjärtat. Men man kan ju se det såhär. Om jag skulle lyckas som producent så kommer jag ju dels att få ett stort kontaktnät vilket skulle göra att jag inte skulle ha några problem alls att starta ett rätt soft band senare. Dels så skulle ju chanserna att man skulle lyckas eller åtminstone få rätt roliga spelningar öka markant om man jobbar i branchen.
Jag skulle kunna skriva en bok om det här. Men hur som hur så tycker jag att det är underbart inspirerande och kul att få lyssna på riktiga proffs och kunna ställa frågor och få veta hur man ska göra för att få låtar spelade på radio. Och kunna tjäna pengar på det man älskar mest. Musik är ju ändå musik. Till exempel idag så stannade jag kvar och snackade med Per. Vi pratade lite hårdrock och han spelade upp en demo som han skickat (ska skicka?) till Melodifestivalen. Rocklåt. Riktigt jävla bra var den. Jag håller alla tummar för att den kommer med.

Men nu, nu måste jag sova! Det börjar som bli dags.

Golf!